Egentligen vet man det redan innan, eftersom man blivit besviken så många gånger förr. Man känner igen mönstret, anar vad som komma skall. Besvikelsens stora, tunga, flåsande ångest,

Mönstret ser naturligtvis olika ut beroende på vilket lag man håller på. När det gäller mitt lag vet jag att jag har en överoptimistisk tränare som låter Piff och Puff hålla försvaret istället för att köpa ordentliga backar. Jag vet att han dagarna efter att ha krossat Chelsea kommer få någon slags övertro eller en bild av vad som är "nyttigast att göra för laget" dvs. byta ut åtta av spelarna i startelvan från förra matchens succé till att släpa in folk som knappt hör hemma på läktaren. Jag tänker såhär: en vinst och att varva spelarna lite mer smidigt är nyttigare än att byta ut rubbet och riskera hela serien istället och inte försöka få igång alla i laget på bara två timmar, vilket om det går är fantastiskt men en stor jävla risk.

Så man sitter där. Ser startelvan presenteras. Blir lite vagt illamående. Plågar sig igenom en match med Bendtner. Ryssen suger utom några glimrande minuter då han beter sig som en liten tsar på nytt.

Men liksom. Hur trött kan RvP egentligen vara? Har han kluvna hårtoppar igen eller? Alltså jag är inte den som vill ha Robin på plan i onödan direkt men jag inser att han behövs där nu och att han är på väg tillbaka. Walcott har inte direkt startat sönder sig, låt honom spela. Djorou? Han var betydligt bättre än resten i idiotförsvaret. ALLTSÅ JAG ÄLSKAR SAGNA, HAN ÄR EJ ATT SKYLLA FÖR NÅGOT.

Men. VAD ÄR PROBLEMET? Problemet är en sinnesförvirrad fransman jag oftast älskar. Problemet leder till: besvikelse. Besvikelsen leder till ångest. Ångesten leder till att jag måste blockera vad som skett, kan omöjligtvis blogga, kan inte gå in på Sportbladet eller Svenska Fans etc, kan inte sätta på teven för de visar repris på matchen gång på gång på gång på gång.

Besvikelseångesten leder till att jag beter mig som ett as eftersom jag inte kan göra annat än raljera om Bendtner och vägrar ha på dator och inte kan fokusera på något i mer än tio sekunder pga den gnagande ångesten. Som tur är är jag oftast lite trevligare än såhär och det gick över efter... eh.. ett par timmar, men ändå.

Jag kanske hade kunnat åka till akutpsyk med min ångest och förklara att det blev oavgjort mot Wigan, alltså okej det var bortamatch, men jag har väldigt mycket ångest. VÄLDIGT mycket. Kanske ej är en fördel att ha gått på Konstfack då som en annan Odell.

Nej man får väl acceptera denna smärta och låta sin älskade blogg få stå i stiltje ett besvikelsedygn då och då och minnas att jag hejar i alla fall inte på Lollerpool som håller på att dö bort helt/Chelsea där besvikelsen kom plötsligt i en sån utdragen version/Newcastle där ägarna plågar laget och fansen gång på gång etc etc.

Jag vaknade i alla fall dagen efter och var vanligt nussig och åkte och köpte en ny dator. Den andra var besudlad med så mycket ångest. Nu är jag fattig, men jag kan blogga igen. Nu ska jag pansarbekläda mitt hjärta så det hanterar en framtid med Wenger.