Dagen efter
Jag kände att jag behövde komprimera det som skett i en liten repris för att de skiftande intensiva känslorna i alla inlägg här under inte ska verka helt mentalsjuka. I slutändan är det som jag skrev, jag förstår Torres och har väntat på att han ska gå från Liverpool, men. Jag hade hoppats att han skulle hamna i ett annat lag. Vet ni vad? Det jag är allra räddast för är att någon slags sjuk sympati ska växa för Chelsea när jag vill se det gå bra för Torres. Liverpool var liksom inget hot nu, man kunde få säga utan att folk lackade ur att man ville se ett starkt Liverpool igen för att det var bra för engelsk fotboll etc. Men liksom Torres och Drogba. Jag orkar inte, det är den mest obehagligt fantastiska kombinationen av människa. Malariadrabbad häxdoktor och barnet. Hur ska jag kunna hantera detta?
Hade man skrivit ett kort synopsis till en Silly Seasonfilm hade man inte kunnat hitta på det här. Torresgate är inte trovärdig, det är för overkligt för att vara verkligt i något annat än det riktiga livet som är det sjukaste vi har. I det riktiga livet kanske Torres spelar Chelsea - Liverpool på söndag, iklädd blått.
Vad ska man säga. Grattis Chelsea, grattis Liverpool. Båda är dagens vinnare.